Parksallat odlas som prydnadsväxt. Främst genom utkast hamnar den utanför trädgårdar och sprider sig sedan med utlöpare i tomtgränser, vägkanter, bryn och på diverse släntar. Arten, som är bofast i landskapet, härstammar från Östeuropa. I Sverige uppmärksammades den första gången 1921.
Första fynd
Först uppgiven av Elfström 1971 från Ölmevalla Åsa. Belägg från 1961 (Ö. Nilsson i LD). Äldsta belägg från Lindome Dvärred 1952 (F. Lundberg i GB).
Utbredning
13 rutor (6 %). Sällsynt.
Lokaler
Laholm Hasslöv Björkered, tomtgräns 1988 (B. Christiansson, YJ herbarium). Halmstad Breared Vargaslätten (4C 8h 09 20) tall/lövsluttning utanför trädgård, stort bestånd, förvildad från utkast, 1993 (KG herbarium). Falkenberg Alfshög Påvadalen (5C 3b 44 14) utkast i kanten av bäckravin 1979 och senare (NGN); Dalsgård (5C 4b 04 17) vägkant 1980-talet (SU). Falkenberg Falkenberg (5B 2j 38 38) slänt mot Ätran 1980-talet (NGN). Krogsered Junkagård (5C 6e 21 38) vägkant 1980-talet (AS, bekräftad av NGN). Ljungby Trustorps kvarn (5C 5b 14 09) vägkant, spridd från trädgård 1983 (SU). Varberg Ås N om Åsklosters f d station, intill järnvägen 1991 (CFL); Åsbro (6B 0h 08 40) vägdike 1980-talet (IL). Kungsbacka Hanhals O om Hanhalsholme (6B 5f 04 10) slänt utanför tomt, förvildad 1991 (KG). Lindome Knipered (6B 8g 22 05) vägkant, rikligt 1988 (N. Niordson, UU); Högen (6B 8g 36 17) vägkant, rikligt, spridd från ödetorp 1988 (JK); Ålgårdsbacka (6B 8h 23 04) vägdike och lövblandskog, rikligt, förvildad 1991 (KG m fl). Ölmevalla Åsa, 100 m S om järnvägsstationen (6B 2f 45 35) vägkant och tomtmark 1984 (JK). Känd sedan 1961 (se primäruppgifter).
Äldre uppgifter utöver primäruppgifterna saknas.
