strandklo
Lycopus europaeus
Strandklo är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer oftast rikligt på fuktig till blöt och ganska näringsrik mark - stränder vid sjöar och vattendrag, relativt skyddade havsstränder, källor, fukt- och kärrängar samt alkärr. Fuktiga betesmarker, diken och märgelhålor är exempel på kulturståndorter.
Första fynd
Först uppgiven av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift. Vid arkeologiska undersökningar 1965-1978 i Halmstads innerstad påträffades frön av strandklo i lager som daterats till 1400/1500-talet (A. Andersson i manuskript 1995).
Lokaler
205 rutor (92 %). Vanlig i hela landskapet utom i de näringsfattigaste skogs- och myrområdena i södra och mellersta Halland, där arten saknas i vissa rutor. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.