Spikvallmo är en gammal, kulturberoende art som är bofast i landskapet men tillfällig på enskilda lokaler. Den växer i åkerkanter och på torr, störd mark, t ex vägkanter, banvallar, grustag och ruderatmarker. Arten är känslig för kemiska ogräsmedel (Ingelög m fl 1993).
Första fynd
Först uppgiven av Fries 1818 men utan lokaluppgift. Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S).
Utbredning
9 rutor (4 %). Sällsynt. – Enligt Ahlfvengren (1924) sällsynt.
Lokaler
Laholm Hasslöv Hasslöv, 300 m S om Lugnarohögen (4C lf 20 24) grustag i betesmark 1990 (PW, bekräftad av KG). Skummeslöv Skottorp, 800 m N om kyrkan (4C 2e 26 44) kanten av en rågåker, ganska rikligt tillsammans med rågvallmo P. dubium 1994 (KG). Halmstad Halmstad Sofieberg (4C 7d 43 46) vägslänt 1983 och 1989 (PW). Söndrum Bergsgård (4C 7c 11 46) kanten av rågåker 1992 (KG herbarium). Falkenberg Falkenberg vid promenadväg nära Tullbrons östra fäste (5B 2j 33 33) 1982 (NGN). Varberg Lindberg Berg, åker 1989 (GB). Stråvalla Sevedsgård 1986 (LS). Torpa vägdike 1985 (CFL). Varberg Varberg (5B 7h 15 06) ruderatmark 1992 (IL).
Äldre uppgifter. Laholm Skummeslöv Skottorp 1906 (P. Svensson i LD under namnet P. dubium, ombestämd av T. Karlsson 1991). Ö. Karup Petersberg, banvall V om gården 1961 (YJ). Halmstad Eldsberga 1866 (F. Elmqvist i LD). Halmstad 1860 (E. Lyttkens i LD); barlastkajen 1860 (A. Lyttkens i S); hamnen 1909 (Ahlfvengren i GB och S); utom Väster bland säd (Neuman 1884). Snöstorp Nydala 1885 (A. Lyttkens i S). Falkenberg Falkenberg 1911 (S. Svenson i LD).