Mandelblomma är ursprunglig men starkt kulturgynnad. I naturliga miljöer växer den ljusälskande arten i anslutning till hällmarker och någon gång även i exponerade bergbranter. Vanligast är den emellertid i torra till friska, men ofta vårfuktiga, naturbetesmarker samt på mer eller mindre övergivna vallar och åkrar. När vallodlingen infördes under 1800-talet bidrog detta till artens spridning (Hård av Segerstad 1925).
Första fynd
Först publicerad av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift. I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947). Äldsta belägg från 1700-talet med svårtolkad lokalangivelse (P. Osbeck i S).
Bygdenamn och bruk
Äldre provinsnamn är storkben [efter stjälkens utseende] och stajnbräcka [stenbräcka].
Utbredning
61 rutor (27 %). Vanlig i Varberg och delar av Kungsbacka, i övrigt ganska sällsynt. Saknas i stora delar av landskapet. – Ahlfvengren (1924): här och där.
