bergglim
Atocion rupestre
Bergglim är ursprunglig. Den ljusälskande och konkurrenssvaga arten pryder hårdvittrade, glesbevuxna och solexponerade bergknallar, hällmarker och klipphyllor. Vanligen växer den på mycket tunna lager av humus eller vittringsgrus i sprickor och små fördjupningar.
Första fynd
Först uppgiven av Fuiren 1662 under namnet Viscaria marina flore albo (Leucojum marinum) från Halmstad och Varberg (Lindblom 1838).
Utbredning
87 rutor (39 %). Vanlig i norra Halland ner till Varberg, ganska sällsynt på kustslätten mellan Varberg och Halmstad. I övrigt enstaka förekomster i övergångsbygden. Arten är inte funnen söder om Lagan. – Ahlfvengren (1924): allmän i norra Halland, tämligen sällsynt i mellersta Halland (allmän först i Varbergstrakten).
