Det halländska materialet från Tölö, som bestämts till ssp. elatior av Eric Julin och Stefan Ericsson (Jalas & Suominen 1989; Ericsson 1992), kan enligt Ericsson (1995) ”inte föras till någon från Norden känd småart; det kan tänkas att den blivit införd från kontinenten”. Enligt samma källa finns ”i materialet även ett ark av en fallax-typ insamlad 1943 (F. Lundberg i UPS)”. Av denna senare typ finns också en insamling från Förlanda Rammsjöhall 1987 (se nedan).

I handskrift från 1949 meddelar F. Lundberg följande: ”Tölö: Gåsevadholm (såväl inom som utom parken) tämligen rikligt 1943. Denna art är upptäckt å lokalen av mig, ej av Harald Fries, som uppgives i Hallands Växter av Ahlfvengren; originalexemplaret befinner sig i Göteborgs bot. Trädgårds herbarium och är insamlat av mig redan på 1910-talet. Den var då jag fann den mycket sparsam, och fanns endast å en plats inom parken helt nära slottet. Vid mitt besök våren 1943 fann jag att arten hade utbrett sig starkt och sågs då i talrika bestånd såväl å sin ursprungliga växtlokal som i terrängen utanför Gåsevadholm i lundmarken.”

I dag är slottsparken omvandlad till hästbetesmark och stora delar av lundmarkerna är planterade med gran. Lundsmörblommorna finns emellertid ännu kvar efter slottsmuren och i de kvarvarande lövbrynen.

Lundsmörblommor, som är närstående majsmörblommor R. auricomus (coll.), har östlig utbredning med svenska förekomster i Uppland, Gästrikland, Dalarna och Småland. Den halländska förekomsten kan ha sitt ursprung i infört gräsfrö eller i odlade exemplar.