Femfingerört är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den ljusälskande och konkurrenssvaga arten växer på torr, solig och mer eller mindre vegetationsfattig mark. I tämligen naturlig miljö finner man den på havsstrandhedar och hällmarker. Betydligt vanligare är den emellertid på olika kulturstandorter som torra naturbetesmarker, vägkanter, järnvägs- och industriområden, gamla husgrunder, murar, grustag och grusplaner.
Första fynd
Först uppgiven av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift. Äldsta belägg frän 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S).
Variation
Arten är mycket mångformig och numera delas den vanligen i två underarter, femfingerört ssp. argentea och stor femfingerört ssp. impolita (se Mossberg m fl 1992 och Pedersen 1995). Under inventeringen har vi inte skilt ut de båda underarterna.
Utbredning
216 rutor (97 %). Mycket vanlig men med något lägre frekvens i skogsbygden, särskilt i den sydöstra delen. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.