Stallört är en kulturgynnad växt som sannolikt är ursprunglig. Den är ljusälskande, undviks av kreatur och växer främst på frisk till fuktig, gräsdominerad mark, gärna på lera. I naturlig eller någorlunda naturlig vegetation växer den t ex på Kungsbackafjordens stränder och strandängar, både betade och obetade. De vanligaste kulturbiotoperna är vägkanter, vägdiken och åkervägar.
Växten har nog alltid varit sällsynt i den södra hälften, men nu tycks den vara på väg att helt försvinna. Eftersom någon minskning ännu inte har märkts i den nordligaste delen, där den länge varit vanlig, är det vanskligt att ange orsaker till minskningen i söder. Några förekomster har emellertid försvunnit på grund av igenväxning.
Första fynd
Först uppgiven av Fries 1819 under namnet O. hircina ('I synnerhet i mellersta och norra Halland’).
Bygdenamn och bruk
Äldre, lokala namn är drängafes, skamfes, fesorta och sketorta - alla naturligtvis med syftning på att växten är illaluktande.
Utbredning
33 rutor (15 %). Vanlig på kustslätten och i övergångsbygden från Varberg och norrut, sällsynt på kustslätten i mellersta och södra delen. – Ahlfvengren (1924): tämligen sällsynt i södra och mellersta Halland, i norra tämligen allmän.
Lokaler
Lokaler i södra och mellersta Halland. Halmstad Harplinge Västergård (4C 8b 32 49) åkerkant, sparsamt 1988 (PW, bekräftad av KG); Rosenlund (4C 9c 11 12) åkerväg, 15-tal ex 1987 (PW, bekräftad av KG).
