Hundloka är sannolikt ursprunglig på grusiga/steniga havsstränder och på näringsrik mark i glesa lövskogar. Den är dock mycket kulturgynnad och växer främst och rikligast längs vägar och järnvägar, i bryn och på betesmarker med lågt betestryck samt på igenväxande odlingsmarker, renar och ruderatmarker.
Den betes- och slåtterkänsliga samt kvävegynnade hundlokan hör till de växter som ökat mycket kraftigt på senare tid, dels genom att bete och slåtter blivit ovanligare, dels genom att den gynnas av kvävenedfallet.
Första fynd
Först uppgiven av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift. Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S).
Bygdenamn och bruk
Ett gammalt lokalnamn från Fjärås är hästakomen [hästkummin], syftande på växtens likhet med kummin. Häst använt i nedsättande betydelse.
Utbredning
223 rutor (100 %). Mycket vanlig. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.