Sylnarv är ursprunglig men kulturgynnad. Den konkurrenssvaga arten växer på tidvis fuktig och mer eller mindre blottad sand eller torvartad jord. Vid kusten finner man den främst på klippstränder och steniga strandängar, i inlandet på sjöstränder, stigar, åkervägar och i fuktiga grustag.
Även om sylnarv är lätt att förbise verkar den ha minskat i landskapets inre delar under 1900-talets senare del. Tillbakagången orsakas sannolikt av att lämpliga ståndorter blir allt ovanligare på grund av en allmän igenväxning. Det gamla, småskaliga jordbrukets djur och fordon åstadkom ett måttligt slitage på stränder, stigar och åkervägar, vilket gynnade många små och konkurrenssvaga arter. Dessutom har igenväxningen under de senaste decennierna påskyndats av kvävenedfallet.
Första fynd
Först publicerad av Osbeck 1788 under namnet Spergula Saginoides (’Denna lilla Ört växer vid vägen imellan Hasslöf och Våxtorp, utom på andra ställen. På Halmstads backe vid vägen’). I handskrift av Osbeck 1776 från Halmstad, Vessige och Ås (Peterson & Peterson 1967). Se även s 47 i kapitlet om Hallandsflorans utforskning samt Gertz (1946 a). Fyra 1700-talsbelägg: utan lokaluppgift och år (Osbeck i Achariusherbariet i LD samt i S); Hasslöv (P. Osbeck i S) och Hasslöv Hallandsås (L. Montin i S).
Utbredning
58 rutor (26 %). Mycket vanlig längs klippiga kustavsnitt. Sällsynt i landskapets inre delar utom norr, där arten är ganska sällsynt. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän utom i den ostligaste delen där den är mindre allmän.
