Käringtand är ursprunglig men den har också inkommit med frövaror och ibland även odlats. I någorlunda naturlig vegetation växer den på sand- och klipphedar samt havsstrandängar. Arten är emellertid mycket kulturgynnad och förekommer ofta rikligt i naturbetesmarker, parkgräsmattor, på vägrenar, vägslänter och gräsdominerade ruderatmarker. Den uppträder gärna som pionjärväxt på blottad mineraljord i t ex övergivna grustag, på grusplaner, bangårdar och liknande vegetationsfattiga ytor.
Käringtand har saluförts för insådd i mindre mängd i vallar och som inslag i vallfröblandningar (Lyhagen 1991). Arten är mångformig; en del av de införda formerna är mycket storvuxna och mer eller mindre upprättväxande.
Första fynd
Först publicerad av Fischerström 1761 men utan lokaluppgift. I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947).
Bygdenamn och bruk
Äldre lokalnamn är kosmör [också använt om andra betesmarksväxter] och kopattar [den inte fullt utslagna blommans form påminner om ett kojuver]. Det sistnämnda namnet även använt om getrams Polygonatum odoratum och klockljung Erica tetralix.
Utbredning
223 rutor (100%). Mycket vanlig. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.