Käringtand är ursprunglig men den har också inkommit med frövaror och ibland även odlats. I någorlunda naturlig vegetation växer den på sand- och klipphedar samt havsstrandängar. Arten är emellertid mycket kulturgynnad och förekommer ofta rikligt i naturbetesmarker, parkgräsmattor, på vägrenar, vägslänter och gräsdominerade ruderatmarker. Den uppträder gärna som pionjärväxt på blottad mineraljord i t ex övergivna grustag, på grusplaner, bangårdar och liknande vegetationsfattiga ytor.

Käringtand har saluförts för insådd i mindre mängd i vallar och som inslag i vallfröblandningar (Lyhagen 1991). Arten är mångformig; en del av de införda formerna är mycket storvuxna och mer eller mindre upprättväxande.