svärdslilja
Iris pseudacorus
Svärdslilja är ursprunglig men kulturgynnad. Den bildar vanligen mindre bestånd i alkärr, vid näringsrika sjöar och vattendrag samt i vattensamlingar i kärr och fuktängar. Ganska ofta växer den även på sandiga/steniga havsstränder i högvattenlinjen. Diken, dammar och märgelhålor är exempel på vanliga kulturståndorter.
Första fynd
Först publicerad av Fries 1817 (’Rikligt nära Halmstad’). I handskrift 1789 av Osbeck.
Bygdenamn och bruk
Äldre provinsnamn är bäcksvärdla och sabelgräs från Skrea resp Lindome.
Utbredning
176 rutor (79 %). Vanlig på kustslätten och i övergångsbygden. Ganska vanlig i skogsbygden utom i de allra kargaste och minst befolkade delarna. - Ahlfvengren (1924): tämligen allmän.
