Stor käringtand är kulturgynnad men sannolikt ursprunglig i landskapet. Den växer på fuktig och näringsrik mark, t ex i kärr med klibbal och vide på åstränder samt i betade och obetade fuktängar.
Arten salufördes, med tyskt frö, som lämplig för vallar i sankare lägen och på mossjord mellan 1893 och 1920 (Lyhagen 1991). Om den odlats i Halland vet vi emellertid inte.
Stor käringtand har minskat sin utbredning under 1900-talet, kanske som en följd av kraftig förbuskning av lämpliga biotoper.
Första fynd
Först uppgiven av Fries 1819 från Laholm vid Lagan, Lojea [?] m fl platser.
Utbredning
10 rutor (4 %). Sällsynt på kustslätten i Laholm men lokalt ganska vanlig vid Lagan nedströms Karsefors. I övriga områden mycket sällsynt eller utan förekomster. – Ahlfvengren (1924): flerstädes i den södra delen, sällsynt i den mellersta.
Lokaler
Laholm Hasslöv Dömestorp (4C 1f 41 14) vid Hallebackens utlopp i Stensån 1980-talet (YJ). Laholm Ösarpsö (4C 3f 36 18) dyig strand 1989 (PW); Vårvik (4C 3g 17 16) betat alkärr 1985 (PW); Hökhult (4C 4e 21 45) betad strandäng 1980-talet (YJ); O om Hökhult (4C 4f 21 00) äng vid Lagan 1980-talet (PW). Knäred Brånalt, vid vägen 375 m SSO om pkt 115,1 (4D 4a 16 23) svagt översilat kärr 1989 (KG herbarium). Halmstad Harplinge Heden (4C 8b 47 14) naturbetesmark vid källa 1981 (BT, bekräftad av KG) och 1986 (KG herbarium). Falkenberg Årstad Allbergslund (5C 2b 43 22) gräsmark i sluttning 1980-talet (NGN herbarium, bekräftad av P. Lassen). Kungsbacka Fjärås Tjolöholm (6B 4f 00 30) vägdike 1988 (BH, AR); Tjolöholm (6B 3f 46 11) havsstrand 1989 (BH, AR).
