strandråg
Leymus arenarius
Strandråg är ursprunglig på havsstränder men har också planterats som sandbindare (Osbeck 1788, Mellström 1914). Den bildar kraftiga bestånd i sanddyner men växer också, fast i mindre omfattning, bland grus och klappersten. I inlandet ser man då och då mindre ruggar av strandråg i torra vägkanter och sandiga slänter.
Första fynd
Först uppgiven av Wilse 1784 från Falkenberg. Äldsta belägg från Halmstad 1760 (L. Montin och P. Osbeck, vardera ett ark i S).
Bygdenamn och bruk
Ett äldre provinsnamn är sandhavre.
Utbredning
73 rutor (33 %). Mycket vanlig på havsstränder och ganska vanlig i ett några km brett bälte innanför kusten. I övrigt sällsynt. – Ahlfvengren (1924): allmän på stränder i södra och mellersta Halland och flerstädes i norr.
