Oxel är sannolikt ursprunglig men också förvildad från alléer och häckar. Vanligen finner man enstaka träd eller plantor på steniga/klippiga havsstränder, i bergbranter, glesa löv- och blandskogar, hagmarker och bryn. Oxel är ljuskrävande och tålig mot vind och saltstänk.
Oxel är apomiktisk och anses ha uppkommit genom hybridisering mellan vitoxel S. aria och tyskoxel S. torminalis (Ekholm m fl 1991). Oxel har ökat under 1900-talet. Tillgången på skog har ökat under seklet och arten sprids lätt med fåglar.
Första fynd
Först uppgiven av Montin 1766 under namnet Crataegus Aria (’Vid Knäryds Präste-gård’).
Utbredning
204 rutor (91 %). Vanlig utom i den södra delen av skogsbygden där arten är ganska vanlig. – Ahlfvengren (1924): södra och mellersta Halland tämligen sällsynt, norra här och där (dessutom tämligen allmän planterad, ofta i långa alléer).