Blåbär är en ursprunglig art. Den trivs bäst i halvskugga på frisk mark med sur markreaktion och god genomluftning men klarar förvisso att växa även under andra betingelser. Arten är beståndsbildande i många olika skogstyper, på hedar, i klippterräng, enbusk- och hagmarker, igenväxande naturbetesmarker samt i myrkanter. Ganska ofta ser man hur blåbärsris bildar en bård utmed stengärdesgårdar och runt odlingsrösen.
I granåkrar letar man förgäves efter blåbärsris eftersom det inte överlever kalavverkning, markberedning och granplantering. Inte ens när träden efter 60-80 år är avverkningsmogna har blåbäret återvänt.
Efterhand som granåkrarna tagit över en allt större del av landskapet har goda blåbärsmarker blivit sällsyntare. Även kvävenedfallet påverkar blåbärsriset negativt genom att det gynnar de konkurrerande gräsen.
Första fynd
Först uppgiven av Fischerström 1761 (’Som de [getterna] ej äro matgranne, få de här äfven hålla till godo ljung, måssa, blåbärs-ved, enris o.s.v.’). Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S).
Bygdenamn och bruk
Äldre lokalnamn är slöndren, klönjen och klyngen.
Utbredning
222 rutor (100 %). Mycket vanlig. – Ahlfvengren (1924): mycket allmän.