Ormtunga kan vara ursprunglig på glesbevuxna strandängspartier. Den är emellertid betesgynnad och växer främst på svagt betade, tidvis ganska fuktiga havsstrandängar med tämligen lågvuxet fältskikt. På några lokaler uppträder den rikligt. Arten är konkurrenssvag och försvinner när högvuxna gräs som vass Phragmites australis och bergrör Calamagrostis epigejos breder ut sig, vilket de numera gör i allt större utsträckning eftersom strandbetet på många håll har upphört. I Onsala är den känd från en åbrink ca 3 km från havsstranden (se nedan).
Första fynd
Först uppgiven av Peterson 1949 från Landa havsstrand baserat på uppgift av V. Gillner. Äldsta belägg från Halmstad 1887 (O. v. Friesen i UPS).
Utbredning
8 rutor (4 %). Sällsynt utmed kusten från Halmstad till gränsen i norr.
Lokaler
Halmstad Halmstad Hagön (4C 6e 12 22) ängsmark på strandheden 1980 och senare (KG). Känd sedan 1973 (se nedan). Varberg Tvååker V om Sik (5B 4i 46 03) sandig, betad strandäng 1986 (PW). Värö 1,4 km O om Videbergs hamn (6B 0f 32 34) betad strandäng, 3 ex 1989 (UU), massförekomst 1992 (KG, IL). Kungsbacka Fjärås Karsholmarna (6B 3f 46 09) igenväxande strandäng 1983 (AR, JK herbarium). Landa Landabukten (6B 2g 20 02) sandig strandäng, massförekomst 1988 (JK). Troligen = primäruppgiften. Onsala Vässingsö (6B 3e 13 06) 1981 (BS); Svensmossen (6B 4e 35 13) betad åbrink med skalgrusinblandning 1993 (T. Åshede, bekräftad av JK). Vallda Vinbärsholmen och SO om Vinbärsholmen (6B 5d 06 09, 02 13) strandängar 1990 (IB, GT).
Äldre uppgifter. Halmstad Halmstad se äldsta belägg; Hagön 1973 (B. Carlsson, bekräftad av KG). Ännu på 1980-talet (se ovan). Varberg Värö Bua 1970 (L. Andersson i GB); Buahalvöns utsida nara småbåtshamnen, strandäng på finkornigt underlag 1974 (Arvidsson 1975). Kungsbacka Frillesås 1950 (I. Söderberg i UPS). Landa se primäruppgift. Onsala Råö och Fjärehals (Gillner 1960). Släp Budskär 1935 (P. Bernström herbarium); Torkelsholmen 1954 och Risö 1963 (båda S. Holmdahl i GB); bukten strax S om Särö station och Malevik mot Hultaberg (båda Gillner 1960); Vallda Vallda Sandö, udde mot Keholmen (Gillner 1952) och strandäng vid Valen (Gillner 1979).