Blågull är en vanlig prydnadsväxt som kvarstår länge i övergivna trädgårdar. Den förvildas också lätt på igenväxande odlingsmark i närheten av bebyggelse. Genom att många gårdar i skogsbygden lagts ner under de senaste decennierna har tillgången på sådan mark ökat kraftigt och arten har också blivit allt vanligare i det inre av landskapet. Den tycks vara under spridning.
I Sverige är blågull ursprunglig i mellersta Norrland men har också odlats allmänt i landet under lång tid (Hartman 1838).
Första fynd
Först uppgiven av Theorin 1865 som förvildad från Skummeslöv Skottorp.
Bygdenamn och bruk
Himmelskrus är ett lokalnamn från Fagered, Källsjö och Ullared. I t ex Hishult, Knäred, Slöinge och Värö kallas växten ibland Jakobs stege. De mångpariga bladen har liknats vid en stege.
Utbredning
81 rutor (36 %). Ganska vanlig i skogsbygden med högst frekvens i den mellersta delen, i övriga områden ganska sällsynt. – Ahlfvengren (1924): stundom förvildad.
Lokaler
Äldre uppgifter. Laholm Skummeslöv se primäruppgift. Ysby Hov 1891 (P. Söderberg i LD). Ö. Karup vid landsvägen (C. B. Nordström enligt Ahlfvengren 1924). Hylte Torup 1929 (F. Ingvarsson i LD). Falkenberg Vessige vid Lillan, bron på Årstad-vägen (Lundegren 1949). Varberg Hunnestad vägen nära kyrkan, förvildad 1913 (Ahlfvengren i S). Spannarp Himle 1893 (G. Colliander i LD). Kungsbacka Förlanda Hultet (F. Lundberg enligt Ohlander 1967); förvildad på utkasthög vid kyrkan (Ohlander 1967). Släp Kyviken, i förnabädd uppkastad vid högvattenmärket 1954 (C. I. Sahlin i UME).
