Strängstarr är ursprunglig. Den bildar strårika bestånd i gungflyartade vitmosskärr utmed bäckar och åar samt vid näringsfattiga sjöar och myrgölar. Ibland ser man den i fritt vatten intill gungflykanter och någon gång kan den vara rotad i mineraljord på grunt vatten vid åstränder.
Det är troligt att strängstarren utgör ett exempel på en nordlig art som är under spridning. Den var nämligen före 1967 endast känd från två lokaler i Halland, den ovan nämnda och Tönnersjö kronoparken i SO (Schotte 1914). Visserligen bör en systematisk inventering av ett landskap ge en bättre bild av en arts utbredning än vad mer eller mindre slumpmässiga uppgifter kan förmedla, men ”de gamle” såg förvisso mycket och skulle inte så totalt ha missat strängstarren.
Första fynd
Först uppgiven av Hartman 1879 utan lokalangivelse baserat på uppgift av C. J. A. Thuden. Enligt Ahlfvengren (1924) samlades arten i Söndrum Knävelstorp vid Laxagården 1865 (C. O. Boije af Gennäs i herbarium Halmstad). Belägget har inte återfunnits. Från Halmstadstrakten, sannolikt samma lokal som ovanstående, finns ett belägg från 1881 (herbarium J. A. Gabrielsson i LD).
Utbredning
33 rutor (15 %). Ganska vanlig i det myrdominerade området i sydost. I övrigt sällsynt i södra och mellersta Hallands skogsbygd.
