Storrams är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer vanligen i mindre grupper i mullrika, måttligt fuktiga till fuktiga lövskogar och lundar samt i igenväxande naturbetesmarker. Ganska ofta ser man den även på torr, sandig mark i tämligen triviala blandskogs- och barrdungar. I denna miljö kan växten ibland bilda stora, sammanhängande bestånd. Ett utmärkt exempel utgör en talldunge i N. Näs i Lindberg. Vidare kan man finna den på starkt kulturpåverkade och någorlunda skuggiga växtplatser, exempelvis vägdiken, stigkanter och intill stengärdesgårdar.

Storrams har sannolikt ökat under 1900-talet som en följd av landskapets allmänna igenväxning.