Knytling är möjligen ursprunglig på sandhedar vid havet. I denna miljö är den funnen några gånger, men i första hand är den knuten till starkt kulturpåverkad mark. Den karakteristiskt gulgröna, till marken tätt tryckta och glest ”mattbildande” växten är ljuskrävande och konkurrenssvag. Vanligen finner man den på torr, sandig/grusig mark med gles växtlighet och ganska hårt slitage i anslutning till gator och vägar, järnvägar, industrier, grustag och soptippar. Allt oftare ser man den också på mer eller mindre blottad jord i gräsmattor, på åkervägar och jordupplag.
Knytling har ökat i utbredning och frekvens under 1900-talet, vilket nog kan sättas i samband med tätorternas utbyggnad och därmed sammanhängande jord- och grustransporter. Spridningen pågar fortfarande.
Första fynd
Först uppgiven av Osbeck 1788 (’vid Våxtorp; annars ej allmän’). Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S).
Utbredning
56 rutor (25 %). I den södra hälften ganska vanlig på kustslätten, i övrigt ganska sällsynt. I den norra delen sällsynt eller helt utan förekomster. – Ahlfvengren (1924): tämligen sällsynt i södra och mellersta Halland.
