Ängsskära är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer, vanligen i små bestånd, på torr till fuktig, näringsrik mark - i sluttningar med soliga bryn, gärna i anslutning till hällar, i högörtvegetation vid åstränder, i alléer, vägdiken, vid grustag, på gravhögar, utmed gärdesgårdar och renar samt i igenväxande hagmarker.
Utbredningen verkar inte ha ändrats under 1900-talet. Däremot tycks arten under 1700-talet ha förekommit mycket rikligt i landskapet. Se t ex primäruppgiften ovan. Även Montins utsaga från 1766 ”Til stor myckenhet i S. Hallands skog-vuxna ängar” stöder påståendet.
Första fynd
Först uppgiven av Linne 1747 där han meddelar att växten köptes till färgerierna i Borås bl a från Halland.
Utbredning
36 rutor (16 %). Ganska vanlig på kustslätten i Laholm, Halmstad och Falkenberg, ganska sällsynt i övergångsbygden i mellersta Halland. Mycket sällsynt eller helt utan förekomster i övriga områden. – Ahlfvengren (1924): här och där.
