Vildris är ett ursprungligt men något kulturgynnat gräs. Det medelhöga, beståndsbildande gräset är ganska lätt att upptäcka tack vare den ljusgröna/gulgröna färgen, vilken brukar kontrastera mot andra strandväxters mörkare grönska. Arten växer främst vid å- och bäckstränder samt i dammar och på kanalstränder. Dessutom är den känd från flera platser vid den reglerade Storsjön i Lagans vattensystem. De vanligaste ståndorterna är stränder eller bankar av grus och sand som tidvis står under vatten och som får en viss pålagring av dy.
Endast under mycket varma somrar utvecklas vippan ordentligt och blir synlig utanför översta bladslidan. I några fall har t o m mogna frön påträffats (NGN).
Första fynd
Först uppgiven av Fries 1814 från Falkenberg. Då ny för Sverige. Äldsta belägg från Eftra Dala 1813 (O. Linden i herbarium E. Fries i UPS).
Utbredning
57 rutor (26 %). Ganska vanlig på kustslätten och i övergångsbygden i södra och mellersta delen upp till Ätran/Högvadsån, sällsynt i mellersta Hallands skogsbygd. Dock finns landskapets rikaste bestånd i denna del – vid Stampån, ett biflöde till Ätran. I Viskan vid Veddige finns ett par utpostlokaler. – Ahlfvengren (1924): tämligen allmän efter åtminstone de större vattendragen i södra och mellersta Halland tom Viskan.
Lokaler
Lättillgängliga vildrislokaler finns t ex i Vanneåns inflöde i Lagan vid Knäreds övre kraftstation vid 4C 3j 25 39 samt i Suseån öster om landsvägen Getinge-Asige, V om Boaberget vid 5C 1c 12 24.
