Kärrsälting är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer på havsstrandängar, särskilt i sötvattenspåverkade partier, samt på sjöstränder, i källdråg och vitmossdominerade skogskärrskanter med framträngande grundvatten. I sistnämnda miljö kan den växa rikligt men är oftast steril, vilket också gäller i rikare, igenväxande kärr med mosaik av vitmossmattor. De vanligaste växtplatserna är dock betade, näringsrika eller ganska näringsrika kärr och fuktängar som ofta är något översilade.
Första fynd
Först uppgiven av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift. Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S).
Utbredning
181 rutor (81 %). Vanlig i hela landskapet men med något lägre frekvens på slättbygden och i den norra och mellersta skogsbygden. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.