Borsttåtel är ursprunglig. Den är konkurrenssvag och växer i små, rödgrågröna tuvor på torr, sandig och näringsfattig mark med gles växtlighet. Ibland ser man den också på stationsområden och banvallar.
Arten är sydlig och på västkusten har den sin nordgräns i norra Halland. Den finns dock på några platser i sydligaste Norge.
Första fynd
Först uppgiven av Montin 1766 under namnet Aira canescens (’Allmännaste gräs på små flygsandsbackar kring Halmstad och annorstädes; och kunde följakteligen nyttjas jämte Sandhafran [strandråg Leymus arenarius] till flygsandens bekämpande’).
Utbredning
53 rutor (24 %). Vanlig på kustslätten men med avtagande frekvens åt norr och öster. Sällsynt i den södra hälften av övergångsbygden, i övrigt mycket sällsynt eller helt utan förekomster. – Ahlfvengren (1924): allestädes på sandområdena efter kusten upp till Varberg, nordligare sällsynt.
Lokaler
Lokaler i Kungsbacka. Onsala nordöstra delen av Malö (6B 2d 40 40) ett stort bestånd på en typisk, sydhalländsk borsttåtelhed 1985 (JJ, JK); norr om tallskogen (6B 2d 40 35) vanlig 1989 (UU m fl, bekräftad av JK); Nidingen, tillfällig 1982 (Unger 1983 och 1992). Ölmevalla Åsa (6B 2f 38 33) sanddyner, inkommen i sen tid, 1993 (JK).
