Vingvial är sannolikt inte ursprunglig i Halland. De båda aktuella förekomsterna växer på starkt kulturpåverkad mark och det troligaste är att växten kommit in med frö- eller fodervaror. Till lokalen i Valinge kan växten eventuellt vara medvetet införd. I angränsande landskap växer vingvial i bryn, på torr gräsmark och olika ruderatmarker.
Omkring sekelskiftet salufördes vingvial av inhemskt ursprung som foderväxt i Sverige (Lyhagen 1991). Några uppgifter om att vingvial skulle ha odlats i Halland har vi dock inte.
Första fynd
Tidigare ej publicerad. Äldsta belägg från Släp Särö 1900 (S. E. Almquist i S).
Utbredning
2 rutor (1 %). Mycket sällsynt.
Lokaler
Laholm Ränneslöv Ålstorp (4C 2h 07 14) utmed stengärdesgård 1992 (M. Nilsson, YJ herbarium, bekräftad av T. Karlsson). Varberg Valinge vid skolan (5B 8i 35 30) vägkant 1982 (B/BHg) och 1992 (IL herbarium, bekräftad av P. Lassen).
Äldre uppgifter utöver äldsta belägg saknas.