stor blåklocka
Campanula persicifolia
Stor blåklocka är ursprunglig. Den är karaktärsart för näringsrika, lövbevuxna och hasselrika bergbranter. Vidare växer den i lite rikare ekskogssluttningar, hagmarker och öppna naturbetesmarker samt ibland på vägslänter och i bryn. En och annan förekomst kan vara förvildad, eftersom arten odlas som prydnadsväxt.
Första fynd
Först publicerad av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift. I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947). Äldsta belägg från Halmstad Slottsmöllan 1700-talet (L. Montin i S).
Bygdenamn och bruk
Ett äldre lokalnamn från Harplinge är koskälla.
Utbredning
100 rutor (45 %). Ganska vanlig på kustslätten och i övergångsbygden, sällsynt i skogsbygden. Högre frekvens i mellersta och norra Halland än i södra. – Ahlfvengren (1924): här och där.
