En gammal, kulturberoende växt som trivs bäst på vägkanter och järnvägsområden, men som även förekommer på åkerrenar, mer eller mindre vildvuxna gräsmarker i tätorter, avfallstippar och andra ruderatmarker.
Växten är under spridning och ökar i frekvens där den funnits sedan gammalt.
Första fynd
Först uppgiven av Osbeck 1788 som sällsynt men utan lokaluppgift.
Bygdenamn och bruk
Ett äldre lokalnamn från Harplinge är bockaskägg.
Variation
Arten brukar delas i två underarter, ängshaverrot ssp. pratensis och småhaverrot ssp. minor. Under inventeringen har denna uppdelning bara delvis beaktats. Var uppfattning är dock att småhaverroten är dominerande i den södra hälften av landskapet, medan ängshaverroten tar över i den norra.
Utbredning
134 rutor (60 %). Mycket vanlig på kustslätten, vanlig i övergångsbygden och sällsynt i skogsbygden. – Ahlfvengren (1924): tämligen allmän på slättbygden, sällsynt i skogsbygden.
