Jätteloka, som gör skäl för namnet genom att bli 2-3 m hög och utveckla mycket stora blad och blomställningar, bildar livskraftiga bestånd på fuktig och oftast näringsrik mark. Den konkurrenskraftiga växten har framför allt etablerat sig i vissa bäckdalar på kustslätten, där den via frön sprider sig snabbt. En av de rikaste lokalerna finns utmed ån Skintan mellan Haverdal och Harplinge. Andra ganska vanliga ståndorter är vägdiken, åkerrenar, märgelhålekanter, utkastplatser, avfallstippar och annan ruderatmark.

Jätteloka, som härstammar från Kaukasus, introducerades som prydnadsväxt av plantskolor och fröfirmor i Sverige vid mitten av 1800-talet. När den började odlas i Halland är inte känt men den fanns i Falkenberg i museets trädgård vid Hallanäsgatan på 1950-talet (NGN). Växtens spridning i landskapet började under 1970-talet och på 80-talet ökade växten sin utbredning och frekvens kraftigt. Spridningen pågar fortfarande.

Jättelokans etablering i Sverige har väckt vissa farhågor. Genom sin storlek, snabba tillväxt och effektiva spridning tränger den undan all annan växtlighet i fältskiktet. Dessutom innehåller den ett ämne som vid kontakt med solbelyst hud kan ge smärtande hudutslag och ibland hög feber. På grund av dessa omständigheter har Naturvårdsverket sanktionerat bekämpningsåtgärder (SNV Dnr 225-6248-82). I Halland har någon samordnad bekämpning inte ägt rum men växten bekämpas kontinuerligt inom Falkenbergs stad och punktinsatser har gjorts mot större bestånd i Heberg och Vessigebro.