Brännässla är mycket kulturgynnad men möjligen ursprunglig. Den odlades dock som spånadsväxt redan under yngre stenåldern. Arten växer i täta bestånd på kväverik mark, t ex tånggödslade, skyddade havsstränder, klibbalkärr och näringsrika lövskogar. Vanliga kulturståndorter är betesmarker, diken, gödselstäder, hönsgårdar, ladugårdsbackar, utkasthögar och diverse ruderatmarker i anslutning till odling och bebyggelse. Brännässla är en av de många växter som gynnas av vår tids kvävenedfall och rikedom på igenväxningsmarker.
Första fynd
Först uppgiven av Fischerström 1761 (’Fru Friherrinnan Mariana Cojet på Dömestorp har af nässlor låtit bereda et vackert Lin och upgöra det till spånad’). I handskrift 1789 uppger Osbeck att ”Major Krassau, som bodde här på Dömestorp, lät plantera nässlor”.
Bygdenamn och bruk
Ett vanligt namn i södra och mellersta Halland är nälla.
Variation
Skogsnässla U. dioica var. holosericea, som saknar eller har sparsamt med brännhår på stjälk och bladskaft, har inte uppmärksammats under inventeringen och är såvitt vi vet inte funnen i landskapet. Enligt Mossberg m fl (1992) är den sydlig och växer sällsynt i näringsrika lövskogar.
Utbredning
223 rutor (100 %). Mycket vanlig. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.