Kattfot är ursprunglig. Den konkurrenssvaga arten, som är betes- och brandgynnad, växer i små kolonier på torr, ljusöppen mark med kortvuxen och ofta uttunnad grässvål eller i nästan naket vittringsgrus. De vanligaste biotoperna är betade eller obetade strandhedar, blockiga/klippiga naturbetesmarker, torrbackar och ljunghedar. Enstaka fynd har gjorts på klipphyllor i bergbranter.
Kattfoten minskar eller försvinner när mossa och gräs på grund av lagt betestryck och kvävenedfall tar över i naturbetesmarkerna. Likaså försvinner den om dessa marker överförs till kulturbeten genom gödsling. Många nutida förekomster är mycket små och håller på att försvinna, varför kartbilden, åtminstone i den södra delen, på sikt kommer att ge en alltför ljus bild av kattfotens situation.
Första fynd
Först publicerad av Osbeck 1788 under namnet Gnaphalium dioicum men utan lokaluppgift. I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947).
Bygdenamn och bruk
Ett par äldre provinsnamn från södra Halland är glöttapattar [glött = barn] och pigepattar. [Blomställningen har liknats vid små bröstvårtor.] Från Fagered är namnet hunfot [hundfot] kant.
Utbredning
136 rutor (61 %). Vanlig i landskapets norra hälft, ganska sällsynt i den södra. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.
