Löktåg är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer dels på land, t ex på sötvattensstränder, i kärr, fukthedar, fuktängar, diken, fuktiga körspår och stigar, dels i vatten, t ex näringsfattiga vattendrag, sjöar och mindre vattensamlingar i stenbrott och grustag. Även utseendemässigt är den mycket variabel. Den nedsänkta vattenformen växer oftast bara ut till en ruska av långsmala, rödbruna eller mörkgröna, bladlösa stjälkar, som aldrig blommar utan enbart förökar sig med hjälp av losslitna skottdelar. En mindre extrem form, med bladskott vid lederna och blommor i vattenytan, bildar ibland täta mattor i skogs- och myrbäckar.
Löktåg gynnas av vattenförsurning och ökar markant i många vatten. Enligt Svedäng (1990) har växten en rad egenskaper, vilka kan förklara dess framgång i den påfrestande miljö som ett försurat vatten utgör. Den kan bl a effektivt utnyttja de försurade vattnens ökade koldioxidkoncentration, den är vintergrön med låga ljuskrav och har dessutom förmåga att lagra näring i rötter och bladbaser.
Första fynd
Först uppgiven av Osbeck 1788 under namnet J. bulbosus men utan lokaluppgift.
Utbredning
218 rutor (98 %). Mycket vanlig. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.