
brännässla
Urtica dioica
brännässla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

brännässla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- brännässla





Inga nycklar finns för detta taxon.
Floran i Skåne.
Se ogräsnässla Urtica dioica var. dioica och skogsnässla Urtica dioica var. holosericea.
Ångermanlands flora
Se vanlig brännässla Urtica dioica subsp. dioica och fjällnässla Urtica dioica subsp. sondenii
Flora över Dal
Allmän
Hallands Flora
Brännässla är mycket kulturgynnad men möjligen ursprunglig. Den odlades dock som spånadsväxt redan under yngre stenåldern. Arten växer i täta bestånd på kväverik mark, t ex tånggödslade, skyddade havsstränder, klibbalkärr och näringsrika lövskogar. Vanliga kulturståndorter är betesmarker, diken, gödselstäder, hönsgårdar, ladugårdsbackar, utkasthögar och diverse ruderatmarker i anslutning till odling och bebyggelse. Brännässla är en av de många växter som gynnas av vår tids kvävenedfall och rikedom på igenväxningsmarker.
Närkes flora
Starkt kultur- och kvävegynnad växt, allm. men i skogsbygden av lägre frekvens, nyttjad som läkeört, grönsak och lärft. Den växte i naturlig vegetation i en bäckdal Ö om Torksjöbäcken i Askersund 1959 (Hallin). Från Garphyttans nationalpark uppges den som ”säkerligen både ursprunglig och kulturspridd” (Asplund 1925).
Arten förekommer på allsköns kväveberikade växtplatser ss. kärr och landvinningar, gödselstackar, trädgårdsland och vägkanter. Nilsson (ms) noterade ett hektarstort bestånd på rötslam på en tipp vid Hässleberg i Hallsberg 2006.
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Se även skogsnässla Urtica dioica var. holosericea.
Västmanlands Flora
Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.
Härjedalens kärlväxtflora
Först uppgiven av Thedenius (1839). Första uppgift för fjällnässla: Nilsson (1976).
Atlas of North European vascular plants
635 Urtica dioica L.
This polymorphic species is indigenous in Eurasia. As it has long followed the settlements of the white man, it is often difficult or impossible to distinguish naturalized occurrences from the native population. Thus, the map is composed of native as well as naturalized occurrences. A group of closely related species in N. America, most probably hybridizing with each other and with the introduced U. dioica, is mapped separately. There are more known occurrences in N. America than those which are marked by dots. Further, U. dioica is introduced into Africa and C. and S. America and into other parts of the southern hemisphere. The ranges of the N. Scandinavian var. sondenii Simmons and the S. Russian var. pubescens Trautv. as well as the E. Asiatic U. angustifolia Fisch. are shown on a separate map (no. 636). U. dioica s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 294 and map 285). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 124.
NILS-arthandbok
Perenn, dioik, beståndsbildande (jordstam!), upp till 1,5 m hög ört med med fyrkantiga stjälkar och motsatta blad och grenar. Vid varje nod finns fyra smala stipler. Bladen är mörkgröna, utdraget hjärtformade och ända från basen försedda med trekantiga, vassa, framåtriktade tänder med nästan rak framkant. Blommorna, som sitter i långa klasar, saknar skyltande kronblad (vindpollinerad!).
Förväxlingsrisk:
Etternässla (Urtica urens) (ej i inre Norrland) är sommarannuell (saknar jordstam) och har kortare, rundare blad med tvär eller killik bas. Den är sambyggare med blommorna i kortare klasar. Har alltid brännhår.
Kransblommiga växter (fam Lamiaceae) har också fyrkantiga stjälkar och motsatta blad, men saknar stipler och brännhår. Flera arter kan på håll likna nässlor, t.ex. vissa plister (Lamium), dån (Galeopsis) och syskor (Stachys) (vitplister, Lamium album är särskilt nässellik, kallas “dövnässla” på många språk för att den inte bränns). När kransblommiga växter blommar känns de lätt igen på sina kransar med skyltande blommor och långa fodertänder.
Nässelklocka (Campanula trachelium) (södra och mellersta Sverige) har kantig stjälk och något nässellika blad, men bladen är strödda och saknar brännhår.
Smålands flora
Brännässlan representeras i Norden av tre inhemska raser, vanlig brännässla var. dioica, skogsnässla var. holosericea och fjällnässla ssp. sondenii; de båda första tillhör ssp. dioica. Den vanliga brännässlan är bredbladig, täthårig och rikligt försedd med brännhår. De andra två raserna har påfallande smala blad och saknar nästan helt brännhår (det brukar finnas några vid bladfästena). Av dessa är den nordliga fjällnässlan nästan alldeles kal, medan den sydliga skogsnässlan har tätt med vanliga hår (liksom den vanliga brännässlan). De två raser som finns i Småland presenteras separat.
Ölands flora
Brännässla växer i frisk, kväverik mulljord. Den anses vara ursprunglig på havssträndernas tångvallar, i alvarkarst och lundar (Sterner 1938); miljöer där brännässla än idag påträffas. Men än vanligare är den på dagens Öland i ruderatmiljöer, kvävepåverkade betesmarker och vid gårdar. När marken såras som vid röjningar och gallringar frisätts näringsämnen och då är den snabb med att kolonisera. Brännässla klarar även något skuggiga lokaler och ses påfallande ofta i planterade tallskogar.
Brännässla är en av de växter som noterats i flest inventeringsrutor på Öland. Ökande näringsbelastning av landskapet har gynnat arten och man behöver inte gå långt för att träffa på den.
Brännässla företräds på Öland av underarten vanlig brännässla subsp. dioica. Den delas i sin tur upp i ogräsnässla var. dioica och skogsnässla var. holosericea. Den sistnämnda är högväxt, bladen smala–lansettlika och den saknar nästan helt brännhår men har rikligt med vanliga hår. Växtmiljöer för skogsnässla är både lövskogar och ruderatmark.
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Ursprunglig (?), gammal kulturföljeslagare.
Möjligen ursprunglig på driftvallar, i synnerhet på uppkastad tång, och fuktig näringsrik ängsmark vid stränder. Mycket vanlig i kväverik kulturpåverkad mark vid gårdar, på betesmark och vägrenar, ibland i åkerkanter. Ibland ett svårt trädgårdsogräs. Livskraftiga jordstammar gör att den lätt sprids med jord- och trädgårdsutkast.
Allmän över hela Gotland, även Gotska Sandön, Fårö (men här endast kulturspridd). Strandförekomsterna (utom Gotska Sandön) redovisades hos Englund (1942): hela kusten så när som på västkusten från Västergarn till Hall, där det endast fanns strödda förekomster. Frekvensen i dag mot svarar knappast Johanssons (1897) ”allest.”. Troligen minskade brännässla under 1900-talet, förmodligen p.g.a. minskad djurhållning på gårdarna samt mer sluten gödselhantering. Bara underarten vanlig brännässla ssp. dioica är känd från Gotland, och den helt dominerande varieteten här är ogräsnässla var. dioica.
Bohusläns Flora
Brännässlor växer på frisk, kväverik jord i lövskogar, alkärr och på havsstränder. Man odlade mycket tidigt brännässla som spånadsväxt.
Se vanlig brännässla Urtica dioica subsp. dioica och skogsnässla Urtica dioica var. holosericea
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Upplands flora
Almq. Allestädes, till yttre skärgården.
Brännässla finns överallt i någorlunda fuktiga, kvävegödda miljöer: i örtrika barrskogar, alsumpskogar och strandsnår vid sjöar och vid havet, i driftvallar och busksnår på skärgårdsöar, på skuggiga partier av betade hagar, vid stränder av åar och i övergödda diken, i ovårdade gårdsmiljöer samt på skräpmarker.
Gästriklands flora
Den vanligaste följeväxten är hallon (27%) följd av hundkäx, kvickrot, åkertistel och hundäxing.
Hälsinglands flora
Brännässla producerar rikligt med frön som gror på naken jord även i ganska stark skugga. Granström (1986) visade att arten kan finnas i fröbanken i skog även där den saknas i vegetationen. Plantorna bildar redan första året jordstam, som efter flera år blir upp emot 8 mm grov och förgrenad. De stora täta nässelbestånden kommer huvudsakligen från sådana grova jordstamssystem. Stam och blad har vanligen brännhår. I Almtäkten i Hamnäs, Skog finns både brännande och icke brännande nässlor. De ser likadana ut. Bägge har tämligen långsmala blad. Bladen tål på hösten flera minusgrader och behåller sin grönska längre än de flesta andra växter, men årets blad och stammar dör före vintern. Nästa års ett par centimeter långa grönbruna skott övervintrar i markytan. Blommor kan ses från ekorrbärets till mjölkens tid. Honblommorna kommer något före hanblommorna.