borsttåtel

Borsttåtel är ursprunglig. Den är konkurrenssvag och växer i små, rödgrågröna tuvor på torr, sandig och näringsfattig mark med gles växtlighet. Ibland ser man den också på stationsområden och banvallar.

Arten är sydlig och på västkusten har den sin nordgräns i norra Halland. Den finns dock på några platser i sydligaste Norge.

342 Corynephorus canescens (L.) Beauv.

Syn.: Weingaertneria canescens (L.) Bernh.

This species is mainly restricted to Europe. Some of the northernmost occurrences are casual (circles). It is infrequently introduced into eastern and western N. America. In the Mediterranean region some subspecies or closely related species occur (Meusel et al. 1965, map p. 51; Fl. Eur. 5/1980, p. 231 f.).

Gammal bofast art.

Borsttåtel är en sydvästlig, kustbunden art som har sin nordostgräns på fastlandet i Småland. Den växer på torr, näringsfattig, blottad finsand. Någorlunda naturliga växtplatser är markblottor i gamla strandvallar och åsryggar nära eller vid havet. Arten är starkt kulturgynnad och ses oftast på sekundära lokaler som grustag, vägkanter, industrimark och banvallar. Förekomsterna i Mönsterås och Vaggeryd har troligen sitt ursprung i transporter av västeuropeiskt timmer.

Borsttåtel är inskränkt till Europa och har i Norden en sydvästlig utbredning. Den växer kustnära på torr, mager, blottlagd och kalksvag sand. Vanliga växtplatser på Öland är mäktiga sandfält, betade sandgräshedar, dyner, gamla sandtag samt gles tallskog som planterats på gamla flygsandsfält. Borsttåtel växer på sandiga trädesåkrar och igenväxande ljunghedar. De flesta lokalerna ligger kustnära och arten är där en karaktärsväxt för "grå" sanddyner och sandgräshedar ett stycke in från stranden där den ofta växer i sällskap med sandsvingel Festuca polesica. Inlandslokaler finns framför allt i Högby, Köping, Bredsättra och Gärdslösa sn.

Borsttåtel har två egentliga utbredningsområden på ön, dels i de nordliga socknarna Böda, Högby och Källa, dels spritt och mer ojämnt på den mellersta delen av ön. Sedan Sterner (1938) har borsttåtel försvunnit från de sydligaste lokalerna på ön och under inventeringen återfanns arten i 17 mot tidigare 23 socknar. I norr håller den ställningarna bättre och än idag har den lokaler som ett pärlband längs hela Bödabukten, från Ängjärnsudden i norr och vidare söderut till Kesnäsudden, Högby sn. Eftersom den är beroende av sandig, störd mark missgynnas den av minskad markanvändning men gynnas å andra sidan av de riktade naturvårdsinsatser för att bevara sandhedar som skett inom Sandlife-projektet. En ökad näringstillgång i landskapet är däremot ogynnsamt för borsttåtel. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Borsttåtel är en av de snabbaste kolonisatörerna av blottad, sandig mark, förutsatt givetvis att den är etablerad sedan tidigare på lokalen. Detta syns tydligt på Gårdby sandhed efter utförd markberedning i naturskyddssyfte under de senaste åren. Borsttåtel har gett namn åt ett eget växtsamhälle ’Corynephoretum’, en viktig miljö för många ovanliga röksvampar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Grå dyner, sandhed och sandmark. Johansson (1897 s. 52) förde borsttåtel till ”sandväxterna”, växande på öppna och torra sandfält. I våra dagar är borsttåtel i huvudsak bunden till strandnära områden från Sandvik i Sundre till Vändburg i Hamra samt Ljugarn i Ardre till Östergarn samt på strandnära dyner och inlandsdyner på Fårö och Gotska Sandön. Bara några få inlandslokaler har noterats under vår inventeringsperiod (ancylusgränsvallar i Sproge, Rone och Sanda samt sandmarkerna vid grustagen i Träkumla).

Englund (1942) saknar karta för arten, varför jämförelser ej kan göras. Han framhöll dock att borsttåtel var vanligare än sandsvingel Festuca polesica och sandtimotej Phleum arenarium (noterad på 47 avsnitt) längs stränderna. Johanssons (1897) ”H. o. d. på sandområdena” ger intryck av en högre frekvens än i dag. Johanssons lokaler stämmer dock bra med dagens, men han redovisade fler växtplatser på sandfält i inlandet. Minskningen på dessa tidigare öppna sandmarker beror förmodligen på minskat bete. Wahlenbergs uppgifter kan ha avsett främst förhållandena på Fårö, men borsttåtel finns åtminstone i dag även på strandnära dyner.