Taxasida

käringtand

Lotus corniculatus

L.

käringtand är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

käringtand är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • käringtand
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Lotus corniculatus
Vetenskapligt namn, fullständig form
Lotus corniculatus L.
Svenskt namn
käringtand
icelandic
Akurmaríuskór
norwegianBokmal
tiriltunge
norwegianNynorsk
tiriltunge
Finskt namn
keltamaite
finlandSwedish
käringtand
Danskt namn
Almindelig kællingetand
Foton
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2022-06-26
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-20
Thomas Gunnarsson
Hälluddsviken,Böda,Borgholm 2010-06-05
Thomas Gunnarsson
Möckelmossen väst,Resmo,Mörbylånga 2019-07-05
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Anders Delin
Kulgatan, Järbo 2010-06-14
Anders Delin
Kulgatan, Järbo 2010-06-14
Ellinor Delin
Gröntjärn, Ljusdal 2012-07-19
Patrik Engström
Lysekil 2009-06-13
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-07-09
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Se vanlig käringtand Lotus corniculatus var. corniculatus och foderkäringtand Lotus corniculatus var. sativus.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Käringtand är ursprunglig men den har också inkommit med frövaror och ibland även odlats. I någorlunda naturlig vegetation växer den på sand- och klipphedar samt havsstrandängar. Arten är emellertid mycket kulturgynnad och förekommer ofta rikligt i naturbetesmarker, parkgräsmattor, på vägrenar, vägslänter och gräsdominerade ruderatmarker. Den uppträder gärna som pionjärväxt på blottad mineraljord i t ex övergivna grustag, på grusplaner, bangårdar och liknande vegetationsfattiga ytor.

Käringtand har saluförts för insådd i mindre mängd i vallar och som inslag i vallfröblandningar (Lyhagen 1991). Arten är mångformig; en del av de införda formerna är mycket storvuxna och mer eller mindre upprättväxande.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Foder- och läkeört varav fröer utlottades till Ekeby i Mellösa (ÖLHK 1889) och kunde fås genom Örebro frökontrollanstalt 1890 (Zetterlund 1891). Den såddes in i magasinshagen vid Latorp i Tysslinge 1901–1914 (ÖLHK 1915, Hegardt 1909) som käringgigel. Det var mest tyskt eller italienskt frö som odlades i Sverige 1893–1952 (Lyhagen 1991).

Se även: vanlig käringtand Lotus corniculatus var. corniculatus och foderkäringtand Lotus corniculatus var. sativus

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Den påfallande ojämna utbredningen visar svårförklarade luckor tex i Höga Kustensocknarna Nora-Nätra där endast ett par kulturspridda förekomster är kända. Möjligen sker ännu en viss spridning av arten i vägkantsmiljöer. - 82 (25).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Från Kålsätt till Wiken".

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1249 Lotus corniculatus L.

This polymorphic species (cf. Fl. Eur. 2/1968, p. 174 f.) is indigenous in Europe, N. Africa and parts of Asia. Being to a certain degree used as a forage crop, it has been widely spread by man. Several occurrences in N. Europe (and probably elsewhere) are casual. The population from Nepal to Japan is distinguished as subsp. japonicus Reg. The species has been introduced into Africa, N. America, S. Australia and New Zealand. The closely related L. alpinus (DC.) Schleich. occurs in S. European mountains. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 240.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Flerårig tuvad ört med liggande eller något uppstående kantiga, solida stjälkar som saknar utlöpare. Växten är något gleshårig eller kal och har tretaliga fingrade blad med omvänt äggrunda småblad och stora, bladlika stipler. Småbladen är matta med en aningen blåaktigt grön färg och saknar synliga sidonerver. Blommorna är klargula ofta med röda inslag och en spetsig krokliknande köl. De sitter glest i ett ganska långskaftat blomhuvud. Fodret som är gleshårigt har fem smala spetsiga flikar som alltid är tryckta mot blompipen. Baljorna är avlånga och raka och blir så småningom svartaktigt mörkbruna.

Käringtand växer på torr–fuktig gärna sandig eller grusig gräsmark. Den är vanlig på torrängar och på olika sorters kulturmark och finns i hela landet förutom norra Norrlands inland.

Förväxlingsrisk:
Gulvial (Latyrus pratensis) saknar uddblad utan har istället ett klänge.
Smal käringtand (L. tenuis) finns södra landet och på västkusten. Denna växer upprätt och har lansettlika (> 3 ggr så långa som breda) blad med synliga sidonerver.
Stor käringtand (L. pedunculatus) påträffas på fuktig mark i södra och västra Sverige och är kraftig med en rund ihålig stjälk och blad med klart synliga sidonerver. Foderflikarna är tillbakaböjda under knoppningen.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Linné noterade år 1741 käringtand, under namnet Lotus, från Blå Jungfrun i Oskarshamn Misterhult (Linné 1745b).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Käringtand är vanlig på alvarets betade torrängar, sandiga gräsmarker, på tuvor i kalkfuktängar samt havsstrandängar där den främst växer ovanför högsta vattenlinjen. Den hittas i allehanda gräsmarker, gamla vallar och trädgårdar. Käringtand förekommer även i ruderatmiljöer som stenbrott och jordtippar. Ibland växer den i vägrenar, åkerkanter och glesa tallskogar.

Käringtand är en mycket vanlig växt på Öland och spridd över hela ön, främst utmed stora delar av kusten, på Stora Alvaret och i Mittlandet. Endast Mörbylångadalens åkerlandskap saknar arten. Käringtand klarar sig bra med den rådande markanvändningen och kan även hålla sig kvar i ohävdade marker men gynnas av bete.

Gammal, bofast.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Käringtand förekommer i de flesta öppna miljöer. Den växer i alla typer av kortvuxna gräsmarker, såväl i friska ängar och naturbetesmarker som torrare havstrandängar och gräsplättar i hällmark samt på åkerrenar, i vägskärningar, på vägkanter, banvallar och i allehanda skräpmarker. Arten tycks ha ökat sedan mitten av förra seklet. Detta kan kanske bero på att käringtand ibland odlas som foderväxt och även sås in på nyanlagda vägkanter. Då rör det sig vanligen om den mera storvuxna foderkäringtanden var. sativus (se denna), som först uppmärksammats under inventeringens senare del. En del av våra äldre uppgifter om käringtand avser förmodligen denna varietet.

Se även foderkäringtand Lotus corniculatus var. sativus

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.

Vanlig käringtand Lotus corniculatus var. corniculatus
Se även foderkäringtand L. corniculatus var. sativus.

Ursprunglig, växer på frisk till torr, naturlig gräsmark i betesmarker, på ogödslade åkerrenar och andra gräsmarksrester samt även på sandiga marker som grustag och bangårdar. Mångformig, i några gamla vallar har hittats högvuxna, insådda varieteter. Mycket vanlig i hela landskapet. 816 rutor (98 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa. I Sverige sydlig, spridd upp till Norrbotten. I Sörmland mycket allmän och jämnt spridd, sällsynt i yttre skärgården – (90%). Käringtanden är flerårig och förmodligen ursprunglig i torr lågväxt gräsmark av olika slag, även på havsstränder. Oftast finner man den i kulturskapade miljöer som vägrenar, skärningar, järnvägsområden och andra skräpmarker. Den var förr allmän i ängar men är också starkt betesgynnad och finns i nästan alla naturbetesmarker. Ofta förekommer den utmed skogsvägar och längs stigar i tidigare betesskog och dyker upp på markberedda hyggen som ett minne från svedjebrukets och skogsbetets tid. En storvuxen, mer upprätt form, var. sativus – foderkäringtand, har under senare år kommit in med gräsfrö på vägkanter och gräsplaner. Den är varaktig på sina växtplatser.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. 636 kartblad, 2208 kvadranter.
Almq. Allmän till odlingsgränsen; i yttre skärgården sällsynt, (på betesholmar).
Käringtand växer i en mångfald miljöer, framför allt i kulturlandskapet. Den förekommer i naturbetesmarker och hagar, på torrbackar och i gräsmarker, vägslänter, dikesrenar, åkerkanter och i gårdsmiljöer samt även på öppna partier i skogar, såsom kraftledningsgator och kanten av skogsbilvägar. Den växer också på strandängar strax utanför buskzonen.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Käringtand är troligen ursprunglig men starkt kulturgynnad. Arten betraktas som allmän eller tämligen allmän i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Den har ökat under senare år och är troligen under spridning.

En typisk men ovanlig biotop är branter och rasmarker på syd- eller sydostsluttningar av högt belägna berg. Hur arten hittat till sådana platser är en gåta eftersom den ofta saknas i omgivningarna. Troligen representerar dessa lokaler naturliga biotoper för arten men de kan även vara kvarlevor från skogsbete och fäbodbruk.

De vanligaste följearterna är röllika (27%), rödven, rödklöver, maskrosor, smultron, prästkrage, blodrot och brunört. På naturliga gräsmarker är gulmåra det vanligaste sällskapet. Käringtand börjar blomma samtidigt med bland annat ekorrbär, linnea, ängskovall och gulvial. Blomningen fortsätter hela sommaren.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Käringtand förefaller komma upp ur fröbanken efter brand (Ståhl 2009b). Den koloniserar grusig älvbotten som torrlagts på grund av kraftverksbygge men periodvis översvämmas. Den kan blomma från skogsstjärnans tid till mjölkens. Efter slåtter kan den blomma om i ljungens tid. Heta sensommardagar öppnar baljorna sig ljudligt och sprätter iväg fröna ända upp till 1,5 m. Några millimeter långa skott vid basen kan övervintra gröna. Käringtand är mycket torktolerant. I Mansjöberget i Los växer getväppling och käringtand torrare än sötvedel. Vid Gröntjärn i Ljusdal där den växer på strand som under flera år i följd kan sättas under vatten torde den överleva genom att fröna tål långvarig dränkning.

Se även foderkäringtand Lotus corniculatus var. sativus

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Käringtand har en splittrad och svårtolkad utbredning i landskapet, som endast delvis kan bero av edafiska faktorer. Den är kalkgynnad och föredrar grövre, väldränerad jord. Liksom den ovanligare getväpplingen tycks den vara ursprunglig på älvstränder och på bergstoppar men förekommer idag framför allt längs vägarna. Den har funnits längs båda älvarna, men det strandsamhälle den ingått i har genom dämningar och regleringar nästan helt utplånats. Den växte där på moränstränder mellan stenar; i någon utsträckning också på sand. Längs Ljungan finns den så fortfarande på en del stränder i Haverö och sällsynt i Borgsjö; i Torp fanns den vid älvens skärningar av Ljunganåsen (t.ex. Hammar i Torp), bitvis i Stöde (som vid Stödesjön) och Tuna. Käringtand fanns också tidigare längs hela Indalsälvens strand, men är idag kvar bara på några sandiga lokaler i deltat och på några grusiga ytor uppströms kraftverksdammarna. På bergen finns käringtand främst i några sydberg; på solöppna hällar på toppen som på Vedelhögen i Haverö; sällan på hyllor, som i Rankleven i Borgsjö.
I Haverö, Borgsjö och kring Holmsjön och Hassjön i Holm förekommer käringtand ofta i torra vägkanter och till en del även på kulturmark som slåtterängskanter och skogsbryn. Någon gång växer den i kalkrik, torr skog under tall eller på en kärrväg i ett rikområde som på Gräsmyra norr om Lombäcken i Borgsjö. Dessutom är arten funnen på gamla barlastkajer men är nu försvinnande i den miljön. Några nyare förekomster har också noterats längs vägar i och kring Sundsvall, sannolikt inkomna med trafiken.