Brudbröd är en gammal kulturföljeslagare som troligen kommit in med tidigt jordbruk, kanske redan under järnåldern. Den första uppgiften är från 1810 då arten rapporterades från Hamrånge och Sörbykällan i Gävle av Wahlenberg. På 1800-talet var arten tämligen allmän i Gävletrakten. Brudbrödet har dock minskat genom upphörande hävd och igenväxning. Runt Gävle har många lokaler också försvunnit till förmån för vägar och bebyggelse.
Brudbrödet är knutet till det äldre odlingslandskapet och är starkt hävdgynnat. Vid bete blir bladrosetterna kompakta och tätt tryckta mot marken. Välbetade hagar kan vara packade av brudbrödsrosetter. Växten är en utmärkt signalart för gamla ängs- och hagmarker. Den tål en viss tids ohävd och kan även klara konstgödsling i måttliga doser så länge hävden består. Arten är vid sidan av ängshavre en av karaktärsarterna i örtrika kalkpåverkade torrbackar men också typisk för torra, magra betesmarker av rödven-fårsvingel-typ. Brudbrödet förekommer även i bryn och gläntor liksom på kalkrika hällar och klippor i anslutning till odlingslandskapet. På några ställen växer brudbröd i gles hällmarkstallskog på kalk vilket möjligen kan vara en ursprunglig biotop för arten.
De vanligaste följearterna är gulmåra (50%), vitmåra (40%), skogsklöver, bockrot, smultron, röllika, rödven och åkervädd. Brudbröd blommar samtidigt som nattviol, linnea och nyponros.