vitgröe
Poa annua
Mer information om arten
Vitgröe är en gammal kulturmarksväxt som följt människan sedan länge. Den anges som allmän i alla tidigare arbeten.
Den i särklass vanligaste följeväxten är det ekologiskt likartade grobladet (44%). Andra vanliga följeslagare är vitklöver, gatkamomill, maskrosor, höstfibbla, krypnarv, trampört och röllika. Vitgröe ses tillfälligt även i mer naturlig vegetation t.ex. vid näringsrika sjöstränder och på fågelgödslade skär.

Ekologi

Vitgröe är ett litet vanligen ettårigt gräs. Den kan blomma, sätta frö och gro under stora delar av året. Växten är ljuskrävande och känslig för all konkurrens från högre växtlighet. Den växer alltid öppet i naken jord eller i mycket gles och lågvuxen vegetation. Vitgröet är slitagetålig och klarar tramp och nötning bättre än andra växter. Arten är därför ett ofrånkomligt inslag i grusplaner, gårdstun, vägkanter och gångstigar. Den finns i mittsträngen eller längs vägkanter vid alla grusvägar oavsett om de befinner sig i kulturbygderna eller långt ute på skogen. Även större landsvägar kantas av vitgröe. Arten är tydligt kvävegynnad och ett vanligt åker- och trädgårdsogräs. Barfläckar i gräsmattor intas ofta av vitgröe. Växten hittar fram också i städer och mindre samhällen gärna via jordspringor i trottoarer eller längs husväggar. Den är verkligen mycket lättspridd och blir ofta ett avtryck av mänsklig aktivitet även om det bara är en tillfällig eldplats eller en avlägsen fiskestig.

Utbredning

Mycket vanlig (98% och 665 notera-de lokaler).

Lokaler

hybrider
Korsningen mellan vitgröe och trampgröe, P annua × supina, är funnen vid Norra Trätåsen i Ockelbo 2009 (GOD i S). Två lokaler uppges även av Lindberg (1979): Valbo, stigen ner till Igelsjön 1966 (LEr) samt Trösken, gårdsplan vid ladugård 1936 (G Lohammar).