Ängsgröe är i huvudsak en odlad och kulturspridd växt men troligen fanns den som ursprunglig i landskapet redan innan den började odlas. Växten omnämns första gången 1833 i Thedenius dagboksanteckningar från Gävle med tillägget »allmän, ängar«. Den anges som allmän i alla botaniska referenser. Arten har sedan lång tid nyttjats för insåning i ängar och vallar. Den har ingått i saluförda vallfröblandningar sedan slutet av 1800-talet och används idag i stor utsträckning för insådd i betesvallar. Ängsgröet är också en av de allra vanligaste komponenterna i gräsytor av olika slag och ger en särskilt slitstark gräsmatta. Flera olika sorter saluförs.
Arten förekommer på kulturmarker av alla slag – gårdstun, vägkanter, banvallar, gräsplaner, parker, åkerkanter, industrimarker, fyllnadsmassor, slagghögar, bland stadsbebyggelse etc. Även vägkanter långt ut på skogen innehåller ängsgröe och rester av gamla stall och skogskojor tycks sällan för obetydliga för en fläck ängsgröe. Arten är ofta en karaktärsart i betesmarker och andra ogödslade gräsmarker i kulturlandskapet. Ängsgröe förekommer i begränsad omfattning även på havsstränder och på små skär. Arten har också noterats i skog – mest i ungskog och igenväxande kultur-marker men i enstaka fall även i äldre skog – men kanske mer som undantaget som bekräftar artens frånvaro i sluten skog.
Av större intresse är dess uppträdande i källor och källkärr som kan tänkas vara ursprungliga miljöer för arten. Sådana lokaler är sällsynta i landskapet men vanligare i Hälsingland och längre norrut.
På kulturmark domineras följearterna av röllika (27%), rödven, maskrosor, stormåra, kvickrot, hundäxing, timotej, hundkäx, kråkvicker och rödsvingel.
Smalgröe är vanlig i torra solexponerade miljöer. Särskilt på torrbackar och sandiga betesmarker. Underarten är spridd i hela landskapet utom i nordväst. Smågröe har noterats på ett tiotal lokaler. Underarten förekommer bland annat på fuktiga strandängar i skärgården.