Det är svårt att avgöra om ängskavle har ursprungliga förekomster eller är helt och hållet kulturspridd. Den var tidigare en betydelsefull foderväxt som ingick i vallfröblandningar. Växten har särskilt använts för insåning i fuktiga ängar och inägor. Den angavs som allmän eller tämligen allmän i Gävletrakten 1848 och 1863. Även Arnell angav den som allmän i landskapet som helhet 1924. Johan Wiger ansåg att den var allmän i kulturbygderna i nordvästra Gästrikland 1965. Han uppgav emellertid att arten först under senare år observerats i de tidigare väglösa byarna uppe i höglandet – »till exempel i Fredagsberget [i södra Hälsingland] ett par år före mitt besök 1951«.
Artens förkärlek till kväverika övergivna gräsytor framgår också av följeväxterna – hundkäx (26%), hundäxing, stormåra, röllika, kråkvicker, midsommar-blomster, kvickrot, brännässla, maskrosor, älggräs, skogsklöver, gulvial och åkertistel. Ängskavlen blommar på försommaren samtidigt med hundkäx, ryssgubbe och tjärblomster.