hultbräken
Phegopteris connectilis
Hultbräken är en ursprunglig skogsväxt som uppgavs som allmän i landskapet även under 1800-talet. Hultbräken torde lokalt mest spridas med hjälp av talrika underjordiska utlöpare. På lämplig mark är den mycket konkurrenskraftig och vegetationsbildande. Sådan »hultbräkenskog« finns ofta i bäckraviner och längs fuktiga bergssidor. Här ingår även andra ormbunkar, fräkenarter och lågörter.
De vanligaste följeväxterna till hultbräken är gran (36%), älggräs, vitsippa, majbräken, harsyra, kärrviol, stenbär, ekorrbär och skogsfräken.
Ekologi
Arten är främst knuten till fuktig skogsmark med rörligt markvatten. Den trivs bäst i lite yppigare skogsmiljöer – i raviner, genomsilade skogssluttningar, längs fuktstråk och källbäckar. Växten är troligen indifferent till kalk och har sina rikaste förekomster i miljöer utan särskild kalkpåverkan. Den är skuggtålig och växer gärna i gammal sluten skog men också i ungskogar och på fuktiga hyggen. Särskilt vanlig är hultbräken längs rinnande vatten och knappast någon skogsbäck saknar denna ormbunke. Även rikare sumpskogar och skogsklädda sluttningsmyrar är typiska biotoper för hultbräken. I anslutning till kulturen förekommer den mest längs diken och skogsvägar.
Utbredning
Arten är jämnt spridd över landskapet med smärre koncentrationer till vattendragen. Den har inte noterats på öarna i Gävlebukten.
Mycket vanlig (98% och 988 noterade lokaler).
Mycket vanlig (98% och 988 noterade lokaler).