Sprängört är en ursprunglig men något kulturgynnad art som angavs som sällsynt på 1800-talet. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 uppges bara två lokaler – Oslättfors och Öjaren. Under 1900-talet har flera lokaler rapporterats men sammanlagt är bara 16 gamla växtplatser kända.
Arten skulle knappast ha förbisetts av tidigare bota-nister vid t.ex. Rudsjön, Kastsjön och Avan, där den idag förekommer. Det är uppenbart att sprängörten ökat avsevärt men svårare att entydigt förklara varför. Den viktigaste orsaken är troligen ökade näringsnivåer i sjöar och vattendrag.
Växten har störst spridning i de näringsrika vatten-systemen Gavleån och Dalälven och förekommer här lite varstans men rikligast i grunda vikar, avsnörda laguner och blöta strandkärr. I kontrast till dessa finns åtskilliga förekomster i små, mer näringsfattiga och humösa skogstjärnar. I många fall har tjärnarna sänkts genom dikning och stränderna kantas av gungfly och fräkenvassar. Några likartade isolerade förekomster finns också i näringsfattiga skogsbäckar.
Arten är sällsynt längs kusten och förekommer där i utsötade, isolerade gölar, hällkar etc. Troligen sprids den ut i havet med sötvattenutflöden från Dalälven, Gavleån och Hamrångefjärden.
De vanligaste följeväxterna är kråkklöver (29%), topplösa, vass, sjöfräken och svalting. Typiska men något ovanligare följeslagare i inlandet är också missne, trindstarr och dvärgmåra. Sprängörten blommar samtidigt som strätta, rödklint och mjölkört.