sumpmåra
Galium uliginosum
Sumpmåra är troligen ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den beskrivs som allmän i alla tidigare arbeten. Arten har troligen minskat genom upphörande skogsbete och slåtter.
De vanligaste följeväxterna är älggräs (34%), blodrot och tuvtåtel. I ängs- och hagmarker är också ormrot, rödven, smörblomma, humleblomster, vitmåra, darrgräs samt blekstarr och hirsstarr typiska. Sumpmåran börjar blomma samtidigt med vitmåra och linnea.
De vanligaste följeväxterna är älggräs (34%), blodrot och tuvtåtel. I ängs- och hagmarker är också ormrot, rödven, smörblomma, humleblomster, vitmåra, darrgräs samt blekstarr och hirsstarr typiska. Sumpmåran börjar blomma samtidigt med vitmåra och linnea.
Ekologi
Sumpmåran är flerårig och övervintrar grön. Arten är ganska ljuskrävande men tål åtminstone att växa i halvskugga. Den växer på fuktig gärna översilad eller källpåverkad mark. Sumpmåran är i Gästrikland främst en gräsmarksväxt som starkt gynnas av slåtter och bete. Den är en bra signalart för ogödslade naturliga gräsmarker. Den hittas framför allt i lågvuxen fuktängsvegetation men ibland även på friska eller torra gräsmarker. Arten har överlag stor spridning i odlingslandskapet och den idag vanligaste biotopen är kanske fuktiga grunda diken och igengräsade körvägar. Sumpmåran är också rätt väl spridd i skogslandskapet med troligen ursprungliga växtplatser i rikkärr, källkärr och källpåverkade ravin-slänter. Arten förekommer också på öppen skogsmark på hyggen och i kraftledningsgator. Troligen har den fått stor spridning med fäbodbruk och skogsbete.
Utbredning
Arten är ganska jämnt spridd över landskapet och finns även långt ut i skärgården. Den verkar vara vanligast i Torsåker.
Vanlig (91% och 626 noterade lokaler).
Vanlig (91% och 626 noterade lokaler).
