Löktåg är ursprunglig. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten på 1800-talet. Åtskilliga lokaler angavs också från andra delar av landskapet av Arnell 1924. Johan Wiger bedömde den som allmän i nordvästra delen av landskapet 1965. Möjligen har förekomsten inte förändrats så mycket de senaste 100 åren men det går inte att avgöra med ledning av tidigare rapporter.
Hos oss är vattenformen vanligast. Den blommar sällan men sprider sig framgångsrikt med lösryckta grenar som snabbt utvecklar rötter och nya skott. I många sjöar och vattendrag är löktåg den dominerande vattenväxten. Den bildar böljande, rödaktiga slöjor av sammanflätade skott i strömmarna. Växten kan också finnas i mängd i mindre vattensamlingar och längs kanterna av myromgärdade tjärnar. Arten är särskilt vanlig i magra, sandiga och dyiga skogsåar och i vatten och diken i anslutning till myrar. Landformen förekommer ofta parallellt med vattenformen t.ex. på blottad sand och dy vid fattiga sjöar, avsänkta flottningsdammar och dikeskanter. Den förekommer sparsamt även på naken dy i myrar. Många förekomster finns också i botten av gamla grustag, längs vägdiken och på blöta hyggen. Arten är vanligast i skogslandskapet och saknas eller är ovanlig i de renodlade odlingsbygderna.
Vanliga följeslagare är flaskstarr (17%), sjöfräken, svalting, myrtåg, ältranunkel, stjärnstarr, gräsnate, topplösa och dvärgigelknopp. I vatten saknas ofta följeväxter.