Oxeln är troligen ursprunglig men arten kan också vara tidigt naturaliserad från odling. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 beskrivs den som sällsynt och tre lokaler med vilda oxlar preciseras. Oxel var vanlig i odling redan under 1800-talet, men mest vid herrgårdar och bruk (Arnell 1902). Idag är oxeln ett av de viktigaste prydnadsträden i villaträdgårdar och samhällen. Odlingen har medfört att arten ökat markant sedan 1800-talet.
De vanligaste följeväxterna är piprör (26%), kruståtel, lingon, rönn och stenbär. Oxeln blommar samtidigt som rönn, liljekonvalj och skogsstjärna.
Flera spireaarter uppträder som kvarstående prydnadsbuskar eller häckplanteringar. Ingen av arterna frösår sig men plantorna kan rota sig från utslängda trädgårdsplantor. De förökar sig också vegetativt med rotskott och kan bli mycket långlivade. De flesta fynd utgörs av tillfälliga etableringar från trädgårdsutkast och kvarstående individer vid banvaktarstugor, fäbodar och ödetomter. Ingen av spireorna verkar kunna etablera sig i naturlig vegetation. De är svårbestämda och en riktad inventering gjordes i slutet av inventeringen för att få klarhet i vilka arter som förekommer i landskapet.
Kontrollerna har genomförts av Birgitta Hellström och Göran Odelvik. Göran har tillsammans med Thomas Karlsson svarat för kontrollbestämningarna. Följande tre har klassats som bofasta. Övriga klassas som tillfälliga eller kvarstående.