Kirskål är av allt att döma en gammal kulturföljeslagare. Arten har troligen kommit in i historisk tid men det är högst oklart om den förvildats från odling eller spritt sig på annat sätt. Redan i första utgåvan av Gävletraktens växter 1848 beskrivs den som tämligen allmän och vid 1900-talets början fanns den i alla socknar. Växten är dock fortfarande under spridning och har ökat starkt under hela 1900-talet. Ökande näringshalter och upphörande slåtter och beteshävd gynnar kirs-kålen. Ny bebyggelse och transporter av jordmassor bidrar också till spridningen. Arten anges ibland som ursprunglig i lundvegetation, bland annat i Uppland (Almquist 1929). Det är svårt att hitta stöd för att detta skulle kunna gälla även i Gästrikland.
Kirskål är nu allmänt spridd i kulturlandskapet och vanligast vid bebyggelse. Spridningen sker till stor del med trädgårdsavfall. Ursprunget är ofta lätt att härleda. Särskilt utsatta är slänter och raviner där kompost dumpas. I naturligt mull- och näringsrika miljöer sprider sig arten lätt och konkurrerar ut delar av den ursprungliga floran. Kirskålen finns nu fullt naturaliserad i lundartad lövskog och blandskog på lerrika jordar eller finkorniga sediment – ofta i anslutning till igenväxande odlingsmarker eller i kulturnära raviner. I de genuina lingontrakternas moränmarker har arten svårt att få fäste. Den växer där den blivit utslängd eller odlats men förmår inte kolonisera den omgivande barrskogen.
Den vanligaste följeväxten är brännässla (26%) följd av hundkäx, maskrosor, hundäxing, kvickrot och åkertistel. I skog är lönn, hägg, gråal och alm vanliga följeväxter. Kirskål börjar blomma samtidigt som ängsklocka och linnea.