Rödklinten är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Vid mitten av 1800-talet betecknades den som tämligen allmän i Gävletraktens växter. Arnell ansåg den som allmän i landskapet som helhet 1924. Antagligen var arten något vanligare för 100 år sedan då odlingslandskapet var magrare, mer småbrutet och sträckte sig längre in i skogen. Ett ökat antal vägkantslokaler kompenserar i någon mån förlusterna i odlingslandskapet.
Naturliga växtplatser finns åtminstone på havsstränder. Rödklinten är särskilt karaktäristisk för de kalkrika stränderna i Gävlebukten. Den växer här ganska torrt, i den örtrika övre delen av stranden och utnyttjar gärna luckor i havtornsbården eller öppna gläntor ovanför den egentliga stranden.
Arten är vanlig i kulturlandskapet som helhet men föredrar soliga växtplatser som dikeskanter, åkerholmar, vägar och körvägar med mittsträng. Den är en karaktärsart både för örtrika torrbackar och kalkrika fuktängar. Rödklinten gynnas både av nötbete och sen slåtter. Den växer också i gamla ogödslade åkrar. På kalkrik mark kan rödklint bli en dominerande art som då ofta är lågvuxen och krypande. Rödklinten förekommer aldrig i vuxen skog men är inte ovanlig i naturliga gläntor, kring kalkbrott och i kraftledningsgator eller ängsmarksrester. Den har knappt noterats på hyggen och hävdar sig uppenbarligen bäst på varaktigt öppen skogsmark.
De vanligaste följearterna är röllika (27%), vitmåra och rödven. På naturliga gräsmarker är skogsklöver, gulmåra och bockrot också vanligt sällskap och på havsstränder märks oftast havtorn (53%), älggräs, strätta och rörsvingel. Rödklint blommar samtidigt som bockrot, gulmåra och mjölkört.