blåtåtel
Molinia caerulea
Blåtåteln är ursprunglig. Den beskrivs som tämligen allmän i alla gamla botaniska arbeten och enskilda växtplatser anges sällan.
Näst myrar är stränder blåtåtelns viktigaste biotop. Arten är vanlig vid de flesta stränder till näringsfattiga vatten – inte bara sådana med myrartade stränder utan även torra fasta stränder av sten, block, sand och grus. Den växer främst i strandens övre del som sällan sätts under vatten. Efter kusten och i skärgården växer blåtåteln i huvudsak på flacka utsötade strandängar där påverkan av bräckt vatten upphört.
Arten växer också i många andra fuktiga och öppna miljöer som betade fuktängar och fukthedar och på fuktig skogsmark under kraftledningar. I skogen kan arten visa sig i fuktstråk och naturliga gläntor men inte i sluten skog.
Den vanligaste följeväxten är pors (32%) följd av blodrot, ängsvädd, hirsstarr, älggräs, vattenklöver, tranbär, kärrviol, vass och brakved.
Näst myrar är stränder blåtåtelns viktigaste biotop. Arten är vanlig vid de flesta stränder till näringsfattiga vatten – inte bara sådana med myrartade stränder utan även torra fasta stränder av sten, block, sand och grus. Den växer främst i strandens övre del som sällan sätts under vatten. Efter kusten och i skärgården växer blåtåteln i huvudsak på flacka utsötade strandängar där påverkan av bräckt vatten upphört.
Arten växer också i många andra fuktiga och öppna miljöer som betade fuktängar och fukthedar och på fuktig skogsmark under kraftledningar. I skogen kan arten visa sig i fuktstråk och naturliga gläntor men inte i sluten skog.
Den vanligaste följeväxten är pors (32%) följd av blodrot, ängsvädd, hirsstarr, älggräs, vattenklöver, tranbär, kärrviol, vass och brakved.
Ekologi
Blåtåtel är ett flerårigt tuvat gräs. Arten är oberoende av kalk och har mycket små krav på näringstillgång. Den är mycket konkurrenskraftig på öppen, fuktig eller hedartad mark och särskilt tongivande på torvmarker. Blåtåteln förekommer inte i mossar men däremot i alla typer av kärr och bildar dominanta konstellationer med många myrväxter – i fastmattor främst med tuvsäv eller med pors och trådstarr, i blötare kärrmattor ibland med vass och på översilad fastmark med örnbräken. Växten förekommer i princip i kärrens alla delar men i avtagande mängd ju blötare marken är. På fastare myrar kan torven till stor del bestå av blåtåtel. Arten expanderar efter dikning, och många dikade våtmarker (särskilt rikkärr) karaktäriseras av en tät matta av blåtåtel och ganska gles stagnerad tallskog.
Utbredning
Mycket vanlig (98% och 1120 noterade lokaler).