Slåtterfibblan är en ursprunglig men starkt kulturgynnad art. I äldre referenser från 1800-talet och 1900-talets början angavs den samstämmigt som allmän eller tämligen allmän. Slåtterfibblan gynnades starkt av det gamla småskaliga jordbruket med ängsskötsel och skogsbete. Trots att arten fortfarande är väl spridd och klarar igenväxningen bättre än andra ängsväxter är det uppenbart att den var vanligare förr.
Slåtterfibblan är en bra signalart för ogödslad gräsmark. Arten anses vara mer gynnad av slåtter än bete eftersom trampet kan skada bladen. De rikaste förekomsterna har dock hittats i hårt betade hagar. Slåtterfibblan förekommer i stor utsträckning i odlingslandskapets marginaler – i igenväxande björkhagar och slåtterängsrester, längs brukningsvägar, på hedartade gårdstomter, på gravkullar och i vägslänter. Den förekommer ibland även på kulturskapad mark som banvallar men aldrig i kvävebelastade skräpmarker eller andra mer urbana miljöer.
Växten är nästan alltid fåtalig, ofta finns bara någon eller något tiotal blommande plantor. Lokaler med mer än 100 blommande individer är mycket ovanliga.
De vanligaste följearterna är piprör (35%), lingon, stenbär, gökärt, blåbär, kruståtel, blodrot, bockrot, midsommarblomster och rödven. Slåtterfibblan blommar samtidigt med skogsnycklar, Jungfru Marie nycklar, älggräs, vitmåra, mjölkört och stor blåklocka.
Ekologi
Slåtterfibblan är flerårig. Den har bladrosetter med blad pressade mot marken. Sidoskott kan bildas intill den gamla rosetten men arten är i huvudsak fröföryngrad. Frukterna är försedda med hårpensel och sprids med vinden. Slåtterfibblan växer helst torrt och solöppet. Den är kalkgynnad och växer ofta på basisk genomsläpplig mineraljord eller direkt på berg. Slåtterfibblan förknippas gärna med odlingslandskapets ängar och hagar men ursprungligen är den troligen en skogsväxt. I skogen hittar man växten på lite rikare mark med glest trädskikt – gärna i örtrik tallskog på genomsilade sandiga sluttningar eller på basisk berggrund med hällar eller tunt jordtäcke. Tidigare har troligen naturliga skogsbränder skapat glesa örtrika skogar åt slåtterfibblan. Ofta växer den i gläntor och bryn eller annan varaktigt öppen skogsmark eller gles skog, bland annat i kraftledningsgator och gamla körvägar i skogen.
Utbredning
