blågull
Polemonium caeruleum
Blågull är en prydnadsväxt som ibland förvildar sig. Den är mycket gammal som trädgårdsväxt. Arnell (1902) beskrev den som »tydligen uråldrig kulturväxt som numera kvarstår blott som förvildad«. Den äldsta uppgiften om förvildade förekomster är från 1833 då Thedenius noterade den från Brynäs i Gävle. Flera förvildade förekomster angavs också av Arnell (1902).
Ekologi
Blågull är flerårig med basala rosetter som övervintrar gröna. Den har hittats som kvarstående på gamla fäbodar och ödetomter och som lättare förvildad i vägkanter i närheten av gårdar. Några fynd har också gjorts på soptippar och trädgårdsutkast. Arten har haft gott om tid att naturalisera sig men tycks förbli en uthållig prydnad för ödeträdgårdar.
Variation
Både vitblommiga och blåblommiga individer förekommer.
Utbredning
Sällsynt (8% och 19 lokaler).
