bergmynta
Clinopodium vulgare
Bergmyntan är ursprunglig längs kusten men troligen kulturspridd i inlandet. Det tidigaste fyndet är gjort av Göran Wahlenberg 1810. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 uppges arten förekomma flerstädes längs kusten. Sammanlagt finns 20 gamla lokaler och arten verkar ha samma utbredning nu som tidigare men troligen har den minskat starkt i mängd på grund av igenväxning.
I inlandet är bergmyntan i huvudsak knuten till kul-turbygderna, särskilt till det äldre småbrutna och småskaliga odlingslandskapet. Den finns nu ofta kvarståen-de i halvt igenväxta beteshagar och i gamla odlingsrösen eller kantzoner mot övergivna odlingsmarker. Arten är känslig för bete och möjligen även för slåtter och trivs bäst i marginalerna mellan olika ägoslag.
De vanligaste följeväxterna är hundäxing (34%), stormåra, smultron, midsommarblomster och piprör men mer karaktäristiska följeslagare är liljekonvalj, blåsippa, skogstry, gulmåra, rödklint och stenbär. Bergmyntan blommar på sensommaren samtidigt som ljung.
I inlandet är bergmyntan i huvudsak knuten till kul-turbygderna, särskilt till det äldre småbrutna och småskaliga odlingslandskapet. Den finns nu ofta kvarståen-de i halvt igenväxta beteshagar och i gamla odlingsrösen eller kantzoner mot övergivna odlingsmarker. Arten är känslig för bete och möjligen även för slåtter och trivs bäst i marginalerna mellan olika ägoslag.
De vanligaste följeväxterna är hundäxing (34%), stormåra, smultron, midsommarblomster och piprör men mer karaktäristiska följeslagare är liljekonvalj, blåsippa, skogstry, gulmåra, rödklint och stenbär. Bergmyntan blommar på sensommaren samtidigt som ljung.
Ekologi
Bergmynta är flerårig. Den övervintrar med små basala skott intill blomställningarna som står kvar hela vintern. Arten är kalkkrävande och återfinns ofta i något näringsrika miljöer med mullrik jord eller basiskt berg. Den växer gärna öppet och i sydvända bryn och slänter men klarar sig också i halvskugga i gles lövskog. Sluten skog blir dock i längden outhärdlig. Bergmyntan får ses som en värmekrävande brynväxt med naturliga växtplatser på kalkrika öar och grönstensberg längs kusten. Den växer helst i kanten av hällar och i gläntor i lövbården på småöarna.
Utbredning
Bergmyntan är en sydlig art som norrut blir alltmer kustbunden. Trots kalkförekomster och lämpliga biotoper saknas arten i Torsåker men den har en isolerad nyupptäckt lokal i Kungsberg i Järbo.
Sällsynt (10% och 67 noterade lokaler). Minskande.
Sällsynt (10% och 67 noterade lokaler). Minskande.
